Jörgen Nilsson
Jag började dansa precis efter jag fyllt 30 (1999) då jag insåg det där med
att kunna dansa faktiskt var en del i en god allmänbildning. Jag började
med bugg och målet var att lära mig nog för ”husbehov”. Jag föll dock
snabbt för dansen och känslan den gav mig och inom kort tränade och
instruerade jag mellan 10 och 20 timmar i veckan på regelbunden basis.
Jag har över åren hunnit lära mig bugg, boogie woogie, balboa, west coast
swing och lindy hop, och kan idag bara konstatera att det bara finns två
sorters swingdans, bra swingdans och dålig swingdans. Utöver det handlar
det mest om olika tekniker för att ge uttryck för den känsla som musiken
ger oss när vi tar in den.
Även om jag har hunnit med att tävla en del med viss framgång, är det inte
domarbedömingar och tävling som står mig närmst i dansen, utan den
personliga utvecklingen och känslan av att upptäcka nya saker, nya uttryck
och förfina det jag redan lärt mig. För varje sak jag lär mig blir jag mer
medveten om att jag kan alldeles för lite och det är för mig en garanti för
att jag kommer att syssla med detta så länge kroppen tillåter det.
Jag anser att rätt och fel inte existerar i pardans, i synnerhet inte i
social pardans. Det handlar bara olika sätt att känna musiken och att sedan
lyckas förmedla den känslan på ett bra sätt till den man dansar med och
till de som tittar på.
Utöver olika sorters swing dansar jag en foxtrot ibland och gärna olika
sorters gammeldans om sådan lyx erbjuds på dansbanorna om sommaren.
