Inför EBBAs 20 års jubileum 2005 skrev en av grundarna, EBBAs första ordförande, ner en berättelse om hur det hela började och utvecklade sig.

Att klubben skulle fylla 20 år och dessutom vid god vigör kunde vi knappast tro när vi, tre grabbar (Per Boregrim, Per-Johan ”Pjo” Ohlsson och undertecknad) på Elektrosektionen 1983 blev tillfrågade av äldrekursaren Ingmar Ravudd (medl nr 1) om vi inte kunde hålla en buggkurs på sektionen. Jo, det kunde vi väl! Vi hade ju gått någon nybörjarkurs hos Kurre på Mälarsalen och dessutom börjat en fortsättningskurs på Lasse Kuhlers dansskola, så det var ju bara att kopiera och se till att hela tiden ligga en kursomgång före eleverna.

Alla KTH-kurser ska ha ett kurskompendium, så vi gjorde ett med ett 50-tal olika ”buggturer” (nåja) prydligt dokumenterade på pyjamaspapper (randigt datorpapper med hålremsor). Kurserna gick på Brunnsgatan 26. Ja, just där det fortfarande hålls kurser. Vi drog också med oss några tjejer som ledare, bland annat Marie Boregrim, Li Cardel och Ewa Carlsson.

Alla Elektroaktiviteter skulle ha ett 4-ställigt namn, arbetsnamnet blev EBBA, Elektro Bad Bugg Association.

Tjejer finns det färre av på Elektro (8% 1982) så sjukgymnastskolor med flera fick uppsökas för könsutjämning. I de första kursomgångarna deltog som elever och medhjälpare massor av människor som sedan under många år bidragit till klubbens utveckling. Bland annat Gunnar och Ylva Peilitz, Anna Ormegard, Annika Aaro, Lennart Näsholm, Anders Ågren, Ingvar Andersson, Stig Wolfgang och många fler.

Efter någon kursomgång insåg vi att vi satt på en riktig guldgruva, kurslistor med massor av trevligt folk (läs tjejer). Vi började mötas utanför kurserna, på Ramona, Skansen, Mälarsalen med mera. I januari 1985 kallade Bengt och Gunnar till ett första årsmöte – vi skapade en förening! I en pristävling skapades den nya förkortningen ”Elektros Beryktade Bugg och Akrobatik dansklubb”, den KTH inspirerade EBBA-loggan skapades av Anders brorsa. Loggan sattes sedan på allt som tänkas kunde, klistermärken, knappar, overaller, t-shirts och åter t-shirts. På ett utskick behövdes en slående devis och sekreterare Gunnar Peilitz myntade ”Att Dansa Är att Leva”.

Nu startade en våg av mer eller mindre dansmässiga aktiviteter. Det var fester, alpskidresor, midsommarfirande, Ålandsresor, Eskaderseglingar…. Som ett gott betyg kan sägas att många etablerade inom dansvärden uppskattade vårt gäng och gärna ville vara med eller hjälpa till på ett hörn, Micael Brobeck, med Kicki o Bengt, Jan-Lund Jensen med flera.

Tävlandet provades på ganska tidigt, några av oss deltog faktiskt redan på ”fristilstiden”, med någon form av bugg-med-akrobatik, på samma golv som rock’n-roll-par och jive-liknande stilar. Nåja, det kanske inte var så vackert. Vi fortsatte med lite egna tävlingar och redan på den första stora öppna tävlingen vi gjorde, sattes en helt ny norm för hur en danstävling kan se ut. Vi var först med storbildvideor, med riktat ljus och nedsläckt hall, rejäla ljudanläggningar och häftiga ljudmixningar och, naturligtvis, en rejäl fest efterfest. Detta redan i första tävlingen! SM som skulle gå någon vecka senare var tvungna att snabbt tänka om sitt arrangemang.

Att många i gänget sedan satsade lite mer seriöst på dans kunde snart märkas i tävlingarnas resultatlistor.

Par och ekipage rusade igenom klasserna och framgångarna syntes snart på SM och till och med VM nivå, och syns fortfarande. Ebbingarna blev nästan lite väl synliga (i andras ögon) då vi vann lag-SM 10 år i rad!

På något sätt hann vi också med att gå på tränarutbildningar, göra domarkarriär och även engagera oss i danssportförbundets olika demokratbyråkratiska illgångar. Fortfarande har vi ju starka kopplingar i Riksidrotten med Lars-Göran som idog dansförbundsslav i ordföranderollen. Tillgången till Quben var ett stort steg för klubben och en oerhörd förhandlingsinsats av bland annat Marie. Äntligen fick vi en egen samlingspunkt och slippa sitta och slicka utskickskuvert på studentrumsgolvet. Mycket jobb har lagts ner på Quben under åren som gott, slitvargar som Gunnar, Ingvar, Nettan, Bjarne och Johan H har spenderat många långa nätter här.

Så, kort sagt, det som började med en tämligen oseriös, men entusiastisk samling festtokiga dansgalningar, har med tiden vuxit upp till en seriös, välkänd och framgångsrik förening – men fortfarande bestående av en stor samling entusiastiska festliga dansgalningar. Jag ser nu fram emot nästa 20 år av EBBA liv och vi ses på 40 årsjubileet (och alla jubileer däremellan).

Bengt Ormegard
EBBA:s första ordförande 1985 och några år framåt (medlemsnummer 2),
tillika missionär av dubblerad, synkoperad six och eight count(?).

Historien nedtecknad ungefär som jag minns den, jag har säkerligen missat både det ena och det andra, men hoppas på förståelse från de som kanske inte blev nämnda. Det viktigaste är att föreningen lever tack vare alla medlemmars fantastiska insatser, för ”Att Dansa är att Leva”.